Om rökelsens olika former
Tre typer av rökelsestikor, från vänster: japansk solid typ, kinesisk typ med bambusticka, indisk typ (agarbatti) med bambusticka.
Rökelse indelas i
- Självglödande/självbrinnande rökelse som glöder av egen förmåga efter att ha blivit antänd.
- Indirekt upphettad rökelse som inte är tänkt att antändas, utan istället upphettas indirekt genom att till exempel placeras på eller ovanför glödande kol.
Självglödande rökelse
Självglödande rökelse antänds, varefter den blåses eller fläktas ut och den fortsätter glöda. Den glödande delen av rökelsen avger värme till de intilliggande delarna av rökelsen som sprider sin doft när den förgasas och förbränns. Detta är den mest välkända typen av rökelse i västvärlden.
Alla former av självbrinnande rökelse har som huvudingredienser finmalet trä som hålls samman av något bindemedel. Till detta kommer andra aromatiska organiska material såsom hartser och kryddor, samt i vissa fall mineralpigment. Indisk rökelse av agarbattityp innehåller även träkol.
Tre typer av rökelsestickor i genomskärning, uppifrån och ned: kinesisk typ med bambustav; indisk agarbatti (träkol på bambusticka, tunt skikt doftgivande ämnen ytterst på stickan); japansk solid typ.
Solida rökelsestickor
I bland annat japansk rökelsetradition formas rökelsestickor utan någon invändig stödjande bambustav. Det är denna typ av stickor som Sorkfjord Fuma säljer. Dessa stickor görs genom att rökelsepasta bestående av aromatiska träslag, bindemedel, hartser och kryddor formas till stickor med en ungefärlig tjocklek av 3 mm. Detta sker med hjälp av en maskin som pressar pastan genom en platta med hål. De extruderade rökelsestickorna skärs sedan av i önskad längd och får torka.
Rökelsestickor avger jämnt med doft under hela brinntiden. Tunnare stickor är lämpliga för att doftsätta mindre rum, medan tjockare stickor är användbara för större rum eller utomhus.
Stickorna kan till skillnad från stickor med bambustav lätt brytas av till kortare längd för att minska brinntiden.
Rökelsestickor med bambusticka
Dessa förekommer både i indisk och kinesisk rökelsetradition och görs traditionellt med en kärna bestående av en bambusticka på vilken rökelsepasta anbringas. För normallånga rökelser är bambustickan cirka 1,5–2 mm tjock och 200–300 mm lång.
Vid tillverkningen omges bambustickorna med rökelsepasta antingen genom att rökelsepastan knådas kring dem; genom att de omväxlande doppas i något flytande bindemedel och pulveriserade rökelseingredienser tills stickan fått önskad tjocklek; eller genom att rökelsepasta pressas kring stickan med en maskin.
En färdig rökelsesticka med bambusticka är vanligen 2–4 mm tjock.
En fördel med stickor med bambustav jämfört med stickor som är gjorda utan bambusticka är att de första kan brinna helt ut, då den yttersta delen av bambustaven inte är klädd med rökelsepasta. Nackdelar är att stickan till stor del består av trämaterial (oftast bambu), som ger en oönskad doft och rök när stickan bränns. Det är heller inte möjligt att enkelt, genom brytning, anpassa stickans längd till önskad brinntid.
Konformad rökelse
Rökelsekoner avger, till skillnad från stickorna, mer rök ju närmre botten de glöder. Koner är lämpliga för att doftsätta större rum snabbt. I vissa situationer kan det även vara en fördel att konens aska inte riskerar att spridas på samma sätt som från rökelsestickorna.
Spiralformad rökelse
Spiralformad rökelse används även den för större lokaler och har en lång brinntid, men kan kortas av till önskad längd. Även den spiralformade rökelsen har mindre tendens att sprida sin aska okontrollerat.
Indirekt upphettad rökelse
Den ovan beskrivna självglödande rökelsen är den mest välkända typen av rökelse. En annan typ av rökelse är den indirekt upphettade. Istället för att antända själva rökelsen så bränns denna rökelse genom att den placeras på eller i närheten av en värmekälla, till exempel glödande kol. Rökelsen kan i det här fallet bestå av rena hartser; finmalda blandade ingredienser; hårdpressade rökelsekakor; rullade bollar med hartser och malt trä; såväl som små stycken av aromatiska träslag som agarträ eller sandelträ.
Traditionellt används ofta glödande träkol för att ge värme. Detta är även den traditionella metod som används i japansk rökelseceremoni: Träkolet antänds då med fördel utomhus eller i ett annat rum än det i vilket rökelsen ska avnjutas, på det sättet undviks att den doft kolet avger när det antänds förorenar rökelsedoften. När kolet brunnit så länge att det inte längre avger doft, har utvecklat en jämn glöd och fått ett vitt lager av aska över hela sin yta läggs det i en kruka på en bädd av vit rishalmsaska, och täcks sedan med dito aska. Med ett spetsigt verktyg görs en liten öppning i askbädden så att kolets värme kan stiga upp till bäddens yta. Ovanpå hålet placeras antingen rökelsen direkt, eller på ett litet stycke glimmer. Värmen justeras till optimal styrka genom att kolet placeras olika djupt i askbädden. Denna japanska metod att upphetta rökelsen ger en mycket ren doft, eftersom rökelsen aldrig glöder, utan bara hettas upp så att den avger sin doft. Genom att kolet är täckt med aska så riskerar man inte att rökelsen antänds.
Det finns även elektriska värmare för indirekt upphettad rökelse. Sorkfjord Fuma marknadsför en sådan som tillverkas av Shoyeido.
Rökelse världen runt
Något om indisk rökelse, agarbatti
Indisk rökelse, även kallad agarbatti (från sanskritens agaravarthi, bildat av orden för "doft" och "rullad"), framställs traditionellt genom att en finmalen pasta av träkol och bindemedel, som kan utvinnas bland annat från barken av trädet Litsea glutinosa, påförs på en bambusticka genom att den formas till en smal sträng som sedan rullas i spiralform på bambustickan och därefter jämnas till genom att hela stickan rullas mellan händerna.
Rökelsestaven doftsätts sedan genom att doppas i ett finmalt pulver med aromatiska ingredienser (masala) som ger varje rökelse dess karaktär.
En av de mest välkända dofterna på indisk rökelse är nag champa.
Den största delen av rökelsetillverkningen i Indien sker i delstaten Karnataka på landets sydvästra kust.