Den japanska rökelsens historia

Genom arkeologiska fynd av bland annat rökelsebrännare har man kunnat konstatera att rökelse användes redan cirka 2000 år före Kristus i Induskulturen (Marshall 1996) och Kina. Det skulle dock dröja ända till mitten av 500-talet e Kr tills rökelsen kom till Japan med buddismen (Morita 1992, 32).

En av rökelsens tidiga förkämpar i Japan var den kinesiska prästen Ganjin (688–763 e Kr), som efter flera strapatsfyllda försök till slut nådde Japan. Ganjin var inbjuden för att arbeta med införandet av buddistiska ritualer för den japanska ledningens räkning, och introducerade även olika typer av sammansatt rökelse (shokoh) som användes i Kina (Morita 1992, 35-36). Shokoh består av 5-10 aromatiska ingredienser som finhackats och bränns över glödande kol.

Kineserna hade på 600-talet sedan en tid använt rökelse inte bara i religiösa sammanhang, utan också för nöjes skull i profana sammanhang (Morita 1992, 34). Att bränna rökelse utanför ett religiöst sammanhang benämns i Japan soradaki, vilket betyder "tom bränning", i kontrast till sonae-koh som är rökelse som offrats till Buddah. Att bränna rökelse utanför religiösa sammanhang blev snart en del av den japanska kulturen, och förfinades under århundradena till det som idag kallas koh-do, rökelsens väg.

Omkring 1200-talet väcktes intresset för att bränna och lukta på enstaka stycken agarträ (till skillnad från blandad rökelse). På 1300-talet spreds denna vana ytterligare och en tradition för uppskattning av rökelse började ta form. I slutet av 1500-talet hade den profana rökelsekonsten fått formella ramverk och traditioner. Under 1500-talet introducerades också konsten att göra rökelsestickor av den typ som Sorkfjord Fuma säljer till Japan från Kina eller Korea (Morita 1992, 34), och dessa användes även de i både religiösa sammanhang och efter behag.

Intresset för rökelse i Japan kulminerade kring sekelskiftet 1700–1800. Tokyos överklass ägnade nu mycket tid åt traditionella konstformer som teceremoni, noh, poesi och rökelse. Bruket spred sig snart även till den växande medelklassen, och rekommenderades som den första konstform en utbildad kurtisan skulle bemästra. Det var också nu som de två skolorna inom koh-do utkristalliserade sig: shino- respektive oie-skolan. Båda skolorna hävdade legitimitet grundad i det sena 1400-talet, då vasslen och militära rådgivaren Shino Soshin samt vetenskapsmannen, ministern och poeten Sanjonishi Sanetaka arbetade med att klassificera shogun Ashikaga Yoshimasas rökelse och sätta upp ramverk för hur den kunde avnjutas. Det var alltså 200 år sedan de två män som fått ge namn åt de två skolorna fanns i livet., och de kan därför ej anses som deras egentliga grundare (Morita 1992, 43-46).

Shinoskolan inom koh-do lägger vikt vid regler och noggrann andlig träning medan oieskolan betonar det sociala sammanhanget och ett mer poetiskt sinnelag. I likhet med den japanska teceremonin (Trotzig 1911, 4) är det inte mycket som är nedskrivet om de mer subtila delarna av rökelsetraditionen, utan traditionen har varit muntlig. Flera handböcker om rökelseceremonin skrevs runt år 1700, men böckerna innehåller oftast endast de yttre delarna av ceremonins form. De andliga och filosofiska perspektiven samt de olika dofternas karaktärer behandlas ej på djupet. Under 1700-talet gick just också kunskapen om mycket av dessa delar av ceremonin förlorade. Fokus kom istället att ligga på vackra tillbehör och skickligheten att identifiera dofter (Morita 1992, 46-47).

Meijirestaurationens samhällsomvälvningar med början år 1866 gjorde det svårt för rökelsemästarna att försörja sig på att undervisa, och traditionen späddes långsamt ut. Men från 1920-talet och framåt har rökelsens väg återigen varit närvarande i det japanska samhället i form av kurser och årliga ceremonier i buddistiska tempel.

Källor

• John Marshall. 1996. Mohenjo Daro And The Indus Civilization (3 Volumes). Asian Educational Services.
• Morita, Kiyoko. 1992, 31 ff. The Book of Incense. New York: Kodansha USA.
• Stoddart, D. Michael. 1990. The Scented Ape. Cambridge: Cambridge University Press.
• Trotzig, Ida. 1911. Cha-no-yu Japanernas teceremoni. Stockholm: Cederquists Grafiska Aktiebolag.